Ibland brukar jag tänka på hur mitt liv egentligen såg ut som barn...
Jag minns inte jättemycket ifrån min barndom men sviterna av det jag upplevde lever jag med än idag. Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma som på många sätt var underbar men det fattades bitar som gjorde mig osäker, rädd och blyg. Jag växte upp i en värld som inte såg ut som alla andras. Min verklighet var oändligt långt ifrån den mina klasskamrater levde i och ändå vågade jag inte yppa ett ord. Jag har levt med skammen av att ha en psykiskt sjuk mamma ända upp i vuxen ålder men förra julen hände något som fick mig att tänka om. Det är inte min skam, det är inte mammas skam, det är samhällets skam som inte lyfter frågan! Varken barn till alkoholiserade föräldrar, missbrukare eller psykiskt sjuka föräldrar ska behöva känna skam över de dåliga förhållanden de växer upp i.
Det enda sättet att få bort känslan av skam är att prata om det!!!
Lyfter man upp saker i dagsljuset blir de plötsligt inte så skrämmande för de som är inne i det becksvarta mörkret. Hade bara en enda vuxen frågat mig hur jag mådde under min uppväxt eller berättat om sin egen svåra barndom kanske mitt liv inte hade sett ut som det gjorde. Kanske hade jag då vågat öppna mig och berätta om hur mammas sjukdom påverkade mig, men jag var ett av alla dessa maskrosbarn som höll god min och gjorde så gott jag kunde...
Med detta sagt vill jag bara säga till de från mitt förflutna som jag vet läser min blogg att jag med själ och hjärta hoppas att jag skänker er glädje och tidsfördriv när ni pratar med varandra bakom min rygg. ;)
Det finns ingen blomsterströdd väg som leder till framgång. (Jean de La Fontaine)